Nu ligger min nya hemsida uppe

Ta en titt på www.norlen.eu

Det kan fortfarande vara vissa problem med att visa sidan med Internet Explorer, men jag jobbar på att lösa det!

Oväntad efter-jobbet-aktivitet

När jag jobbat klart vid 23-tiden i går kväll så fick jag ett samtal från min gode vän Robin Hultgren som ville att jag skulle komma ner till Norrmanska där några vänner satt och tog en öl. Visst tänkte jag, det tar väl inte så lång tid. Jag skulle ju dessutom jobba i dag plus att jag körde, så jag höll mig till vatten. Men så fel jag kunde ha.

01.30 någon gång var jag hemma.  Men då hade jag också hunnit med att lyssna på en finsk dragspelsman som kom och satt sig (men ganska snart blev bortkörd av krogägaren), småprata en hel del med vännerna och en nyvunnen vän (Sandra om jag inte minns fel) och badat i Måns Ols. Nejdå, jag skämtar inte. Vi åkte verkligen upp till Måns Ols och badade.

Robin, Sandra? och Johanna

Den finska dragspelsman som satt sig vid vårt bord och började spela (random or what!?)

Man vet aldrig vad som väntar

I går vid 16-tiden kom larmet. Ett bebott uthus brann utanför Sala. På polisradion (ja, Uppsala har inte bytt system än, så vi hör fortfarande brandlarmen via den)  var det ganska dålig mottagning, men vi hörde att det var ******sätra. Jag tog på mig att åka ut, och fick dessutom sällskap av Terese Ahlin (hoppas du hittar hit genom Google igen) som är en väldigt rutinerad polisreporter på Sala Allehanda. Vi tog för givet att det var Varmsätra det brann i, så vi åkte dit. Det ligger ungefär en mil utanför Sala. Väl i Varmsätra såg vi ingen brand.

Terese som har en grym kontakt med brandmännen i Sala, fick ett samtal av brandmästaren som kunde berätta att vi åkt fel. Vi skulle ha åkt en mil åt andra hållet. Snärpsätra hette stället. Därför blev det rally tillbaka till stan för att sedan ta oss till rätt ställe. Som tur var åkte polisen om oss på väg ut till nya destinationen som vi kunde följa efter så att vi hittade.

Väl på plats gäller det att vara lite försiktig. Man vet aldrig vad som kommer hända. Även om vi fått uppgifter om att inga människor skulle finnas i huset, så kan de bära ut kroppar från den brinnande byggnaden när man kommer ut. Jag själv som endast åkt på två bränder tidigare har aldrig upplevt det, men min kollega har. Därför parkerade vi en bit bort för att inte stå på privat mark och gick resten.

När vi kom fram till huset klättrade en brandman ner från en stege med en hund i famnen. Det visade sig vara den sista hunden de bar ut och att alla hade klarat sig. Även om vissa fick syrgas av ambulanspersonalen. Ormar och ödlor blev däremot kvar i byggnaden och brann inne.

Vi hade tur som inte behövde bevittna lik som bars ut, vilket jag är glad över. Men man vet aldrig vad man kommer mötas av. Man vet aldrig heller hur man kommer bemötas av de drabbade. Men det är ändå en av de bästa journalistiska uppdragen jag vet när man får åka på något sådant här. Det är action här och nu på något sätt. Går inte att beskriva, och är egentligen lite äckligt på något sätt. Att man går igång på att någons hus brinner.

Men även jag har mina gränser. Som i dag till exempel. Vi fick ett samtal om att ambulanser, polis och helikopter befann sig runtomkring ängshagen i Sala. Jag blev så klart genast nyfiken, men lugnade mig snabbt när jag såg polismailet och fick veta vad som hade hänt. Det var en 1,5 år gammal pojke som befunnit sig bakom en bil på en parkering när en kvinna skulle köra iväg. Hon såg inte pojken och backade på honom. Först trodde man inte att pojken skulle överleva, men i senare rapporter stod att han inte var så illa skadad som man tidigare trott. Hans skador är inte livshotande. Det känns skönt, väldigt skönt! Där är jag i alla fall glad att jag inte åkte ut. Det vet jag inte om jag hade klarat.

På vägen hem från branden fick jag i alla fall en snabb lektion av Terese om hur jag skulle intervjua brandmästaren och hur jag skulle lägga upp artikeln. Det är nog den bästa skolan man kan få. Att få träna i live-miljöer med en så pass rutinerad reporter som Terese. Tack så mycket!

Låt oss nu bara hålla tummarna för att den lille pojken klarar sig utan bestående skador. Jag hoppas för hans egen skull, föräldrarnas skull och för förarens skull. Alla jag har pratat med detta om i dag ryggar tillbaka och rynkar på näsan när man nämner det. Det är så pass otäckt att ett barn drabbas på det viset. Usch, men jag hoppas verkligen att det ska gå bra! Mer information får ni i tidningen på måndag. Det blir nog jag som uppdaterar den artikel som Mikael Stenkvist redan påbörjat.

Nu har jag laddat med bilder

och först ut blir lite bilder från vattenskidetävlingen som jag plåtade i onsdags. Det är ganska tacksamt att fota vattenskidor eftersom det hela tiden händer något och om man sitter i båten som drar så har de hela tiden ansiktet vänt mot kameran.

En annan fascinerande grej med vattenskidor är att det är en sport där alla åldrar kan delta. I samma tävling dessutom, men i olika grenar. Det syns på bilderna att det är riktigt stor skillnad på åldrarna.

En liten parentes är att det är den översta bilden som är minst redigerad även om det kan vara svårt att tro. Det enda jag har gjort är att göra den svartvit.