Första uppdateringen från tågresan

Jag har inte haft tillgång till internet på min dator förrän nu, så jag postar ett inlägg som jag skrev på tåget i går klockan 12.19.

För en liten stund sedan fick jag sällskap av två örnar som flög ikapp med tåget. De gav dock upp ganska snabbt, och lika snabbt skiftar landskapet. Det är nu tolv timmar sedan jag steg ombord på tåget som tar mig från Toledo till Washington DC. Klockan visar på 12.15 och sedan jag klev ombord tidigare i natt klockan 00.40, så har jag hunnit se en hel del.

Det var min vän och numera kollega Roger som körde mig till tågstationen. Han är själv något av en tågälskare och åkte USA runt i somras. Dessutom tog han med en grupp elever på tåg runt USA och Kanada för några år sedan. Samma period som vi i år ska hålla fotokursen på. Men jag kan i alla fall förstå varför han gillar tågen.

Det kan vara vissa problem med att få tågen att hålla tidtabellerna. Det beror främst på att det inte är Amtrak (USA:s svar på SJ) som är järnvägarna, utan transportföretagen. Därför får passagerartågen vackert vänta om transporttågen är sena. I övrigt är tågen väldigt rymliga och bekväma. I natt satt jag bredvid en kvinna som kanske tog upp lite större plats än en normalstor människa, men trots det hade jag gott om utrymme för att sprida ut mig och sova. Nu däremot har jag flyttat mig till en annan vagn och har två säten för mig själv. De två sätena tar lika stor plats som SJ skulle kunna tränga ihop tre säten på. Dessutom är det gott om plats för benen. Om jag sträcker mig kan jag nå fram till sätet framför med tårna.

För det mesta så färdas vi nu i områden som man aldrig annars skulle få se. För kanske en timme sedan passerade vi ”Mancy postal office” tror jag det hette. Förutom det hus som du ser på bilden nedan så fanns ytterligare ett hus alldeles intill järnvägen. I övrigt fanns bara skog. Utanför huset vid järnvägen stod ett par och vinkade till tåget. Lyckades tyvärr aldrig få en bra bild av det, men det påminner verkligen om filmer där de visar den verkliga bushen av USA. Att ett tåg passerar är kanske det roligaste de får vara med om om dagarna. Därför vinkade jag glatt tillbaka.

Landskapet har skiftat från helt platt till ett bergigt lanskap. Då och då åker vi över en flod eller älv där det inte är några som helst problem att se botten genom det klara vattnet. Hemma i Sala och Sverige vet jag inte någonstans det är så klart vatten i alla fall. Eller, uppe i Norrland brukar vattnet vara väldigt klart, så jag ska väl inte måla fan på väggen.

Stämningen på tåget är så lugn och fridfull. Här samlas verkligen alla typer av människor. Majoriteten är dock svarta, äldre människor.  I högtalaren ropar de nu ut att vi närmar oss Martinsburg, West Virginia. De passar också på att berätta historien bakom tågstationen. Det skulle jag vilja se SJ göra. Själv ska jag kolla klart på en film som jag började kolla på i morse.

Under en bro har de boende hangt upp sina kläder. Ska man verkligen behöva se så fattiga människor i dagens moderna samhälle? Framför allt i drömmarnas land, the land of the free? Bara en reflektion…

Ha det gott!