Min första barfight & sjukhusvistelse i USA

Här i Washington DC är det poliser överallt. Jag har fått förklarat för mig att det totalt är tiotusentals spioner som arbetar runtomkring Washington och man får inte gå upp på taket på byggnaderna i närheten av vita huset för att man då befinner sig inom skotthåll för krypskyttarna på taket på vita huset. Skulle ju vara lite tråkigt att bli skjuten för att man vill sola lite grann.

Dessutom är det poliser i bilar, på cyklar, på segways och patrullerande i varenda gathörn. Med så pass mycket poliser tycker man ju att det borde vara säkert att vistas på gatorna, men icke.

Jag, Bailey och några av hennes vänner var ut på en nattklubb i Washington i förrgår. Även om det går att klaga på musiken och dj:en och att jag hade ett grönt armband (=inga alkoholhaltiga drycker) eftersom jag är under 21 så hade jag riktigt roligt. Vid tvåtiden bestämde vi oss för att ta en taxi hem. Väl inne i taxin kom en kille fram och pratade med oss. Han verkade försöka stöta på Bailey och hennes vän som satt i baksätet, medan jag satt i framsätet. Efter ett tag frågade han vart vi skulle och jag förklarade att vi skulle hem.

Det skulle jag aldrig ha gjort, för en halv sekund senare kände jag en rejäl smäll i ansiktet orsakat av killens näve. Lite likt en film gömde jag ansiktet i händerna och skrek åt chauffören att köra. När vi kört iväg tittade jag upp igen för att se att det var blod överallt. Taxichauffören var mäkta upprörd och kunde inte förstå vad som hade hänt. Vännerna i baksätet var i chocktillstånd och inte heller jag förstod riktigt vad som hade hänt.

För att få ett litet grepp om situationen så försökte jag lugnt förklara att det var lugnt. Det var ingen fara. Bara vi kom tillbaka till universitetet så skulle jag sätta på ett plåster och allt skulle bli bra. I det ögonblicket var jag mest oroad över mina jeans som nu hade fått blod på sig. Mina favoritjeans dessutom.

När vi kommit runt gathörnet stod en polisbil där, så vi stannade till. Ganska snabbt förklarade polismannen att jag måste åka till sjukhuset direkt, men frågade okså om jag var beredd att ”press charges” mot mannen som gjorde det. I så fall så skulle de ta in honom. Men eftersom jag inte kommer vara i USA särskilt länge så kunde jag ju inte det. Jag kan inte befinna mig i rätten om några månader.

Hur som helst tog taxin oss till George Washington University Hospitals akutmottagning där jag fick tio stygn och en del lim. Stämningen på sjukhuset påminde faktiskt lite grann om tv-serien Scrubs. Räkningen skulle de skicka till Sverige, och det är väl tur, för det skulle ju kunna förstöra stämningen här på resande fot.

Nu är det hur som helst ingen fara. Ögat är svullet, och har börjat bli mer och mer blått. Fast hann ta bilden innan det började bli blått i alla fall. Jag var orolig för att det skulle bli ett stort ärr, med tanke på hur brett det blev. Men jag säger som den ”intern” som kom och kollade medans läkaren sydde och limmade sa: ”It’s a piece of art”.

Vi tog en taxi och kom hem strax efter klockan sex på morgonen. Men nu mår jag bra. Troligtvis ända tills jag får se notan för sjukhusvistelsen. Jag återkommer. Tills dess, en bild på ansiktet som det såg ut morgonen när vi kom hem. Nu är det något mer svullet och något mer blå/lila, men fortfarande okej.